Marianne har med en alldeles säregen teknik och ett fantastiskt, konstnärligt uttryck utvecklat arbetet med kroki-skisser till stor konst.

“Det brukar heta att en konstnär måste lära sig att glömma allt den lärt sig. Krokin – traditionellt sett ett verktyg och arbetsprov – har varit min ledsagare i min konstnärliga utveckling som vilar på en i dubbel bemärkelse akademisk skolning. 

Min konstnärliga bana började när jag var 14 år, och min målarlärare uppmanade mig att följa med henne på öppen krokilektioner i grannstaden Poissy, en stad utanför Paris. Läraren var en mycket lärd och klassiskt skolad konstnär som gått les Beaux-Arts, Jean-Marc Denis heter han. Därifrån fick jag grunderna till krokiteckning: att observera, att förstå kroppens morfologi och att använda handen, detta genom att bemästra alla den klassiska skolans tekniker.

I Uppsala studerade jag konsthistoria, och fortsatte att teckna på öppna krokin i Uppsala Slotts Södra torn. Under ”ritmästaren” Ulla Fries fortsatte jag att betrakta kroki som en övning, vilket resulterade i skickliga men tråkiga ”akademiska” skisser.
Det är först på Mäster Olofgården i Gamla Stan som jag genom nya möten har förfinat skissen till konst. Min skisskonst strävar efter att fånga det omedelbara intrycket med säker och känslig hand. Jag gillar att jämföra det med en viss praxis inom Japansk zen-buddism, som går ut på att med ett penseldrag teckna en cirkel. Liksom dessa cirklar är varje skiss unik: för tillfället, modellen, form och humör. Och precis som cirklarna så avslöjar krokin obarmhärtigt om konstnären varit ”närvarande” eller inte, ”sann” eller tillrättalagd med ett manér.

Mina alster kännetecknas av att med minimala medel fånga essensen av en given pose och att undvika fällan av en för stor bearbetning som riskerar att ta död på det spontana. Skisserna vittnar om hur öga och hand interagerar i perfekt samspel, som en seismograf. Resultatet uppenbaras med en alltid fri och säker linjeföring, en djärv palett, vare sig tekniken är det svarta bläckets stringenta linjer, tuschlaveringen svepande drag eller akvarellens friska färgskala.”